Quarteira, som ligger granne med Portimão, en av Portugals mest mondäna Algarveorter är så här en söndagseftermiddag mest att likna vid vilken liten norrländsk småstad som helst. Det mesta är stängt, Lite schabbigt ser det ut, men faktum är att det trots allt är ganska välstädat.
Hursomhelst, tjugotvå grader i luften, intensivt starkt Algarveljus, det småbränner i skinnet, och den inköpta Superbocken preto (Portugisiskt ölmärke, antagligen en rak kopia av Tuborg Sort) smakar underbart efter att ha bänglat med diverse golfare på planet, vilka gnällt i mittgången vid avstigningnen attt man minsann bör lämna plats för snabbare passagerare.
När jag fräser att du får vänta tills vi är klara tystnar han.
Jag vet inte vad det är med oss svenskar, vi måste vara den enda nation som springer ikapp för att borda en trång Boeing 737:a, sitta som Abbasillar i burk i specialtunnsätesdesignade Recarostolar, för att sedan vänta i fytrtio minuter innan takeoff. Man hinner lagom domna bort i dom ädlare delarna innan planet lyfter.
På samma sätt springer vi ikapp med varandra för att hinna först till lotteriet om vems väska som kommer först på bandet efter att flighten tömts på våra nästan identiskt svarta småhjulsförsedda släphandtagsförsedda väskor.
Själv har jag en grön maggjördel runt min egna väska, vilket gör att stressen blir låg. mitt resesällskap har en motsvararande orange gjördel.
Lugnt kan vi avvakta i bakgrunden medan andra far som skottspolar fram och tillbaka runt bandet för att få tag i sin väskor.
Börjar golfpensionärerna på Algarve sätta maggjördlar på sina väskor, svär jag på att jag skall måla Hälsingebockar på må min väska.
Mat skall inhandlas i närmsta loja(mataffär). Vi köper det allra nödvändigaste så här första dan. Agua de fonte (källvatten), man skall inte dricka kranvattnet på Algarve! Törstiga som vi är köper vi en tvåliters färdigkyld för 96 €-cent.. Annars kan man få samma flaska okyld för 22€-cent.
Och så köper vi som alltid Frankfurters på burk, och fransk mild senap. Kaffe köper vi också, Gevalia lyser med sin frånvaro, men det finns färdigmalet kaffe som man kan få i sig utan problem.
Sen far vi till den lägenhet som nu skall bli vårt hem de närmaste tjugoåtta dygnen, får ägaren att tappa hakan genom att briljera med portugisiskan, och undrande fråga hur det kommer sig att vi pratar deras språk?
För hundrade gången får man förklara att man är gammal lärare, biståndsarbetare, och undervisat i Angola på portugisiska. Aha-- svarar Joauquina, det förklarar accenten...
