Quarteira, Algarve, fredag 13 april 2012

Bottenvåningen ska vi bo på!

Den här dan var det tänkt att kontraktet för boendet i Portugal skall undertecknas. Innan har en smått surrealistisk, nästan lite moment22-aktig procedur genomförts för att få ett portugisiskt skattenummer. Numret behövs för att få skriva under hyreskontraktet och för det vill man att jag skall visa upp en betald portugisisk räkning.

-Hur skall jag kunna göra det undrar jag, för att kunna teckna ett avtal med ett företag och betala räkningen måste jag ju visa upp ett skattenummer.

-Visst Björn. Så är det säger Fernanda!

Jamen hur gör vi det då, tänker jag, men säger inget.

-Du visar upp en betald svensk räkning säger Fernanda.

Då inser jag att det kommer att bli svårt. Jag har ju betalat alla mina räkningar via Internet sen den dag sen den dag detta var möjligt, vilket jag talar om.  Tvivlande ser hon på mig, jag ser hur hon tänker, använder dom inte papper i Sverige?

Men då erinrar jag mig att bilskatten skall betalas denna månad och föreslår att jag skickar över denna tillsammans med proceduren för hur jag ber banken hemma i Sverige betala denna räkning på förfallodagen. Jag gör skärmdumpar på betalningsproceduren, mailar över allt till advokaten, och hoppas på det bästa.

Lång otålig väntan vidtar, och så till slut klockan 11:30 denna fredag ringer man och säger att vi är välkomna för att hämta numret och betala avgiften.

När vi går ut för att fara över till Vilamoura med bilen är den stendöd.

Snabbt rådslag. Vi tar taxi säger vi, bilen tar vi hand om när vi kommer tillbaka, och jag får, genom att be snällt, skomakaren i grannhuset att hjälpa mig beställa en taxi.

Vi har tänkt att hämta pengar i bankomaten, och ber därför taxin stanna så jag kan gå och ta ut pengarna för kontraktet. Där får jag inte ta ut hela kontraktssumman, utan får nöja mig med 200€. Sen bottenskrapar vi våra kontanta tillgångar och konstaterar att vi får ihop de pengar vi behöver, och bromsar in framför advokatkontoret, där vi ska hämta skattenumret en minut före avtalad tid. Advokaten talar vänligt också om för oss att vi maximalt får ta ut 400€ per dygn i Portugal. Därefter över till fastighetsägaren och skriva kontrakt, fara ut och titta på huset, och därefter åka tillbaka till Quarteira där vi skall ta itu med bilproblemet.

Lägenheten ligger på femte våningen. Hissen-en gammal Otis, modell ryckstart, är stendöd, lika stendöd som bilen. Att få upp ressällskapet och rullstol till 5:e våningen via trapporna är inget som tilltalar, men jag ringer i alla fall Otislines telefonnummer som jag hittat i hissen. Där säger man att det kan ta tid beroende på att man är kort om folk.

Så vi går och sätter oss på det lokala cafeet, tar in en baugette med tonfiskröra, och ringer biluthyrningen för att få hjälp med bilen. Sen pratar vi en stund, reser oss och går tillbaka mot bilen.

Då bromsar en bärgningsbil in framför oss, två män i overaller hoppar ur, en med ett batteri i handen. Man öppnar huven, ber mig starta motorn, efter att man anslutit batteriet.

-Du måste köra i en timme för att ladda batteriet fullt. Skriv ditt namn här är du snäll, säger en av männen. Sen hopapr dom in i bärgningsbilen och far iväg, jag kör iväg till Vilamoura och huset, där vi bekantar oss med alla attiraljer.  Vi skall betala el, gas, och vatten, naturligtvis på tre olika ställen..

Sen far vi tillbaka till Quarteira, konstaterar att också hissen går som den skall.

Fredagen den trettonde april. Och jag som alltid hävdat att ja inte tror på skrock...

Algarve 120412

Vilamoura från Quarteira

Hotell Vilamoura

Vilamoura är lite av en tummelplats för de rika på Algarve. Bland annat finns här en marina, vilken inte går av för hackor. Omgivningarna är rika på golfbanor. Dessa ser ut som sagoparker när man far förbi. Platsen är gammal, här finns romerska lämningar. Hotellen är stora, och Vilamoura är också platsen för ett av Portugals tre kasinon.

Trots allt märker man den den portugisiska krisen även här, även om Mercedes/BMW är de kanske vanligaste bilmärkena. Överallt hänger skyltarna: Vende se! och så ett telefonnummer.  för övrigt rapporterar tidningarna att företag läggs ner, pensionerna kommer att sänkas, folk inte får ut sina löner, båtmässefolket i marinan  i Vilamoura klagar på att det är svårt att få produkterna sålda. Kollar man på nätet verkar allt vara till salu. Blockets motsvarighet kan väl sägas vara olx.pt, med den skilllnaden att det är gratis att annonsera.

På mornarna, portugisisk TV sänder nyheter i fyra parallella kanaler på ungefär samma sätt som TV4 gör hemma i Sverige, med rullanden text i underkant av bilden, all världens städer visas med temperatur och vädertyp. Stockholm heter Estocolmo och är molnigt med plus åtta. Teckentolk finns också. Allt det här gör att reportern knappt får plats i rutan.

Marinan i Vilamoura

Resesällskapet längtar efter lättfil, själv längtar jag efter svenskt kaffe (Gevalia mellanrost) och konstaterar att smöret är bättre än hemma. Det är alltid färskt, och ger morronfrallan en extra dimension. Smöret väcker också minnen av barndom, Medelpad, då jag på farmors uppmaning cyklade ner till Björklunds i Gissjö för att hämta nykärnat iskylt smör i aluminiummjölkkrukan. Detta smör, brett på hennes nygräddade rågsiktskakor är ännu oöverträffat.

På vägen hem, efter att ha ätit spädgris(suckling pig(en), Leitão(pt)) träffar vi på denna bil. Varningsmedlet för trafikfara är konsekvent placerat i förhållande till rådande hastighet.
Bilen minner om det Portugal jag lärde mig älska på åttoiotalet. Bilen bakom är nutid, nåt slags treuddigt tyskt monster...
Balkongen får tjäna som arbetsplats när den här bilden postas. Hela tre pinnar på mottagningsskalan för wifi, jämfört med en pinne sim kommer och går inne i lägenheten. Stoppar jag in usb-pinnen för Internet via mobilnätet fungerar datorn i tio minuter, sen blir den för varm, tangentbord, och pekplatta upphör att fungera.
Lite små förtreter sådär...


On the way home, after eating suckling pig (Leitäo in Portuguese), we encounter this car. The Warning object for existing traffic hazard is consistently positioned in relation to current velocity.
The car reminds me of the Portugal I grew to love in the eighties. The car behind is of the present decade, some kind of three-point German monster...
The balcony serves as a workplace where this picture is posted. Three sticks at the reception meter for wifi, compared to one stick that comes and goes inside the apartment. If I put  the USB-stick in for accessing  the Internet via the mobile network, the computer works for ten minutes, then it becomes too hot,and the  keyboard, and touchpad stops working.
Some small annoyances ...

Portugal, åttonde dagen 2012-04-02

Marginalen i Quareira. Blygrå skyar ner mot Afrika

Det är kallt för fjärde dan i rad i Quarteira. 

Våningen är rå, fuktig, och jag  stoppar flaskor fulla med vatten jag värmt i den elektriska vattenkokaren i sängen för att åtminståne skapa en illusion av värme.

Portugal 2012. Sjunde dagen

Småbåtshamnen i Faro, Portugal. Mars 2012

Femtio meter från denna plats, småbåtshamnen i Faro, inne på gågatan är det som jag en augustidag sommaren 1994 träffar på en av de allara märkligaste människorna jag nånsin har träffat.

Jag har farit på en veckas ledighet, ospecificerat med Spies till Algarve. Hyrt en moped doch tagit mig till Faro, parkerat den och gått en bit in på gågatan, slagit mig ned på ett kafé tagit fram min medhavda bok för att kunna läsa en stund på ett av utekaféerna. Då hör jag en tunn röst som på portugisiska frågar om jag har nåt emot att han slår sig ner, eftersom det är ont om plats i övrigt på kafeet.

Han är gammal, mager, nästan som lite intorkad, och berättar så småningom, efter det att vi träffas en andra gång, den här gången i Albufeira, en historia jag än i denna dag har svårt att tro är sann.

Historien börjar i tyskland på treetiotalet, han är yngste son i en tysk familj. Pappan är affärsman, affärerna går bra, men nazisterna börjar bli allt mer påträngande. Man lyckas köpa sig biljetter för att så småningom hamna i dåvarande Sydrhodesia. Här utbildade man allierade piloter i samband med andra världskrigets utbrott och fader slår sig på aluminiumskrothantering, då krashprocenten var hög, som mannen uttrycker det. vi pratar på protugisa med varandra i timmar, ända till jag säger att jag måste återvända till Albufeira inna det blir mörkt.

Albufeira, Portugal i augusti 2000. 

Dag två funderar jag på att skippa mötet, men det är nåt i hans berätelse som fängslar, och jag masar mig iväg till det föreslagana stället i tron om att han inte skall komma. Jag är tidig och sitter och tittar på flltförsäljarna, dvs affärsmänniskor vilsom utan tillstånd säljer olika saker från en utbredd filt. När polisen närmar sig, viker man snabbt ihop filten, hela torget töms på mindre än trettio sekunder. Polisen går förbi... Två minuter senare är kommersen igång igen.

Stilla sjunker han ned bredvid mig, den gamle mannen från igår, frågar mig om jag pratar engelska, och då jag svarar ja, byter han omedelbart språk, vilket gör att samtalet oss emellan flyter på bättre.

Så berättar han historien om hur han och hans familj varit djupt engagerade i befrielsekampen i Rhodesia, om alla "freedom fighters" vilka gömts undan, och förts längs långa undangömda flyktvägar, varit hemma i hans hus.
Sedan beskriver han stilla hur han tror att utveckligen kommer bli i det framtida Zimbabwe, speciellt uppehåller han sig länge runt Robert Mugabe, vilken han beskriver som slug, både korrupt och maktgalen. Något som historien kommer att visa vara helt sant.

Efter detta, och att vi båda har beställt in kaffe med varm smörgås, berättar han den tredje delen av sin historia.

En dag kommer en delegation förbi farmen där han bor, ber att få undersöka marken runtom . Man rotar runt, provborrar, mumlar "interesting" till mannen för att sedan försvinna.

Efer en tid kommer meddelande från Harare att mannen och hans familj i princip bor rätt ovanpå en av de största malmfyndigheter man hitintlls funnit i Zimbabwe.

-- Så nu är jag kanske rikast i Zimbabwe säger han, men vad hjälper det? Jag känner mig fortfarande lika okunnig som då jag var tjugo!

Ock så skiljs våra vägar. Vi utbyter addresser, tackar varandra för att vi haft tid att lyssna på vad vi båda vill säga, och skiljs åt. Han säger att jag är varmt välkommen till Zimbabwe närhelst jag vill.

År 1998 far jag till Barbados(portugisiska -- De skäggiga.) där jag första dagen blir knuffad av en man på trottoaren i Bridgetown, och därmed är bestulen på mannens adress, vilken legat i ett av plånbokens fack sedan 1994.

Jag far åter till Portugal, Albufeira 2000, inbillar mig att han kanske finns kvar på nåt sätt, kanske sitter han där fortfarande vid ett bord, men hans syns inte till. Kanske vet man något på kaféet, men jag får bara nekande svar...