Portugal 2012. Sjunde dagen

Småbåtshamnen i Faro, Portugal. Mars 2012

Femtio meter från denna plats, småbåtshamnen i Faro, inne på gågatan är det som jag en augustidag sommaren 1994 träffar på en av de allara märkligaste människorna jag nånsin har träffat.

Jag har farit på en veckas ledighet, ospecificerat med Spies till Algarve. Hyrt en moped doch tagit mig till Faro, parkerat den och gått en bit in på gågatan, slagit mig ned på ett kafé tagit fram min medhavda bok för att kunna läsa en stund på ett av utekaféerna. Då hör jag en tunn röst som på portugisiska frågar om jag har nåt emot att han slår sig ner, eftersom det är ont om plats i övrigt på kafeet.

Han är gammal, mager, nästan som lite intorkad, och berättar så småningom, efter det att vi träffas en andra gång, den här gången i Albufeira, en historia jag än i denna dag har svårt att tro är sann.

Historien börjar i tyskland på treetiotalet, han är yngste son i en tysk familj. Pappan är affärsman, affärerna går bra, men nazisterna börjar bli allt mer påträngande. Man lyckas köpa sig biljetter för att så småningom hamna i dåvarande Sydrhodesia. Här utbildade man allierade piloter i samband med andra världskrigets utbrott och fader slår sig på aluminiumskrothantering, då krashprocenten var hög, som mannen uttrycker det. vi pratar på protugisa med varandra i timmar, ända till jag säger att jag måste återvända till Albufeira inna det blir mörkt.

Albufeira, Portugal i augusti 2000. 

Dag två funderar jag på att skippa mötet, men det är nåt i hans berätelse som fängslar, och jag masar mig iväg till det föreslagana stället i tron om att han inte skall komma. Jag är tidig och sitter och tittar på flltförsäljarna, dvs affärsmänniskor vilsom utan tillstånd säljer olika saker från en utbredd filt. När polisen närmar sig, viker man snabbt ihop filten, hela torget töms på mindre än trettio sekunder. Polisen går förbi... Två minuter senare är kommersen igång igen.

Stilla sjunker han ned bredvid mig, den gamle mannen från igår, frågar mig om jag pratar engelska, och då jag svarar ja, byter han omedelbart språk, vilket gör att samtalet oss emellan flyter på bättre.

Så berättar han historien om hur han och hans familj varit djupt engagerade i befrielsekampen i Rhodesia, om alla "freedom fighters" vilka gömts undan, och förts längs långa undangömda flyktvägar, varit hemma i hans hus.
Sedan beskriver han stilla hur han tror att utveckligen kommer bli i det framtida Zimbabwe, speciellt uppehåller han sig länge runt Robert Mugabe, vilken han beskriver som slug, både korrupt och maktgalen. Något som historien kommer att visa vara helt sant.

Efter detta, och att vi båda har beställt in kaffe med varm smörgås, berättar han den tredje delen av sin historia.

En dag kommer en delegation förbi farmen där han bor, ber att få undersöka marken runtom . Man rotar runt, provborrar, mumlar "interesting" till mannen för att sedan försvinna.

Efer en tid kommer meddelande från Harare att mannen och hans familj i princip bor rätt ovanpå en av de största malmfyndigheter man hitintlls funnit i Zimbabwe.

-- Så nu är jag kanske rikast i Zimbabwe säger han, men vad hjälper det? Jag känner mig fortfarande lika okunnig som då jag var tjugo!

Ock så skiljs våra vägar. Vi utbyter addresser, tackar varandra för att vi haft tid att lyssna på vad vi båda vill säga, och skiljs åt. Han säger att jag är varmt välkommen till Zimbabwe närhelst jag vill.

År 1998 far jag till Barbados(portugisiska -- De skäggiga.) där jag första dagen blir knuffad av en man på trottoaren i Bridgetown, och därmed är bestulen på mannens adress, vilken legat i ett av plånbokens fack sedan 1994.

Jag far åter till Portugal, Albufeira 2000, inbillar mig att han kanske finns kvar på nåt sätt, kanske sitter han där fortfarande vid ett bord, men hans syns inte till. Kanske vet man något på kaféet, men jag får bara nekande svar...