 |
| Bottenvåningen ska vi bo på! |
Den här dan var det tänkt att kontraktet för boendet i Portugal skall undertecknas. Innan har en smått surrealistisk, nästan lite moment22-aktig procedur genomförts för att få ett portugisiskt skattenummer. Numret behövs för att få skriva under hyreskontraktet och för det vill man att jag skall visa upp en betald portugisisk räkning.
-Hur skall jag kunna göra det undrar jag, för att kunna teckna ett avtal med ett företag och betala räkningen måste jag ju visa upp ett skattenummer.
-Visst Björn. Så är det säger Fernanda!
Jamen hur gör vi det då, tänker jag, men säger inget.
-Du visar upp en betald svensk räkning säger Fernanda.
Då inser jag att det kommer att bli svårt. Jag har ju betalat alla mina räkningar via Internet sen den dag sen den dag detta var möjligt, vilket jag talar om. Tvivlande ser hon på mig, jag ser hur hon tänker, använder dom inte papper i Sverige?
Men då erinrar jag mig att bilskatten skall betalas denna månad och föreslår att jag skickar över denna tillsammans med proceduren för hur jag ber banken hemma i Sverige betala denna räkning på förfallodagen. Jag gör skärmdumpar på betalningsproceduren, mailar över allt till advokaten, och hoppas på det bästa.
Lång otålig väntan vidtar, och så till slut klockan 11:30 denna fredag ringer man och säger att vi är välkomna för att hämta numret och betala avgiften.
När vi går ut för att fara över till Vilamoura med bilen är den stendöd.
Snabbt rådslag. Vi tar taxi säger vi, bilen tar vi hand om när vi kommer tillbaka, och jag får, genom att be snällt, skomakaren i grannhuset att hjälpa mig beställa en taxi.
Vi har tänkt att hämta pengar i bankomaten, och ber därför taxin stanna så jag kan gå och ta ut pengarna för kontraktet. Där får jag inte ta ut hela kontraktssumman, utan får nöja mig med 200€. Sen bottenskrapar vi våra kontanta tillgångar och konstaterar att vi får ihop de pengar vi behöver, och bromsar in framför advokatkontoret, där vi ska hämta skattenumret en minut före avtalad tid. Advokaten talar vänligt också om för oss att vi maximalt får ta ut 400€ per dygn i Portugal. Därefter över till fastighetsägaren och skriva kontrakt, fara ut och titta på huset, och därefter åka tillbaka till Quarteira där vi skall ta itu med bilproblemet.
Lägenheten ligger på femte våningen. Hissen-en gammal Otis, modell ryckstart, är stendöd, lika stendöd som bilen. Att få upp ressällskapet och rullstol till 5:e våningen via trapporna är inget som tilltalar, men jag ringer i alla fall Otislines telefonnummer som jag hittat i hissen. Där säger man att det kan ta tid beroende på att man är kort om folk.
Så vi går och sätter oss på det lokala cafeet, tar in en baugette med tonfiskröra, och ringer biluthyrningen för att få hjälp med bilen. Sen pratar vi en stund, reser oss och går tillbaka mot bilen.
Då bromsar en bärgningsbil in framför oss, två män i overaller hoppar ur, en med ett batteri i handen. Man öppnar huven, ber mig starta motorn, efter att man anslutit batteriet.
-Du måste köra i en timme för att ladda batteriet fullt. Skriv ditt namn här är du snäll, säger en av männen. Sen hopapr dom in i bärgningsbilen och far iväg, jag kör iväg till Vilamoura och huset, där vi bekantar oss med alla attiraljer. Vi skall betala el, gas, och vatten, naturligtvis på tre olika ställen..
Sen far vi tillbaka till Quarteira, konstaterar att också hissen går som den skall.
Fredagen den trettonde april. Och jag som alltid hävdat att ja inte tror på skrock...
